Göteborgsposten – 18 november 1869, sida 2

tes tvinga honom att blicka tillbaka på henne, liksom om ban varit fängslad af dessa stora mörka ögons djupa allvar; derefter gick hon långsamt och tyst ut ur rummet. — I hela vorlden sianes ingen så butter flicka, mumlade mr Milsom. : Han tog ett ljus och följde sin dotter ur rummet. kn förfallen gammal trappa ledde upp till andra våningen, der det fanns tre eller fyra sofrum. Huset hade ursprungligen varit rätt välbygdt och rummen och gångarne voro temligen stora. Thomas Milsom fann flickan stående vid öfversta trappsteget, liksom om hon väntade på någon. — Hvad står du der och tredskas för? frågade mannen. Uvarför går du ej till sängs? — Hvarföre har ni fört sjömannen hit? frågade flickan utan att fästa afscende vid Milsoms fråga. — Hvad rör det dig? Jag har fört hit honom emedan han ville komma hit. Är det svaret nog? Jag har fört honom hit, emedan han har penningar att förlora och är i lynne att förlora dem. Är det svaret bättre ? — Ja, svarade flickan i det hon betraktade honom med ett uttryck. af fasa; ni vill vinna hans penningar, och om han blir förargad uppstår det en träta, som det gjorde dender rysliga natten för tre år sedan då vi fört med er den främmande sjömannen och hvad som hände den mannen skall hända denne. Min far! utropade flickan, låt denne man lemna huset i säkerhet. Jag tänker ofta att mitt hjerta är lika hårdt som ert; men denne man hyser förtroende för oss. Låt ingen skada vederfaras honom. (Forts.)