Göteborgsposten – 17 november 1869, sida 2

hann uttrycka sin förvåning, kom värden på (ilada Matrosen tillbaka från sin utflygt och infann sig i det lilla rummet, hvarest det redan började mörkna. Milsom omtalade för Dennis Wayman huruledes han funnit kaptenen försänkt i en orolig sömn med hufvudet på bordet, och på uppmaning af dem båda omtalade Valentine Jernam sin dröm lika öppet som han brukade tala om allting annat som rörde honom sjelf. — Jag kan ej inse att drömmen var så elak, sade Dennis Wayman då berättelsen var slutad. Ni drömde att ni var på hafvet och råkat ut för vindstilla, det är alltsammans. — Ja, men en sådan vindstilla! Jag har mången gång varit utsatt för vindstilla, men jag minns ej någon lik den jag nyss såg i min dröm. Och ensamheten sedan! Ej en menniska ombord utom mig, ej en mensklig stämma till svar på mina rop. Och detta ansigte, som smålog åt mig, men med ett slags hot i småleendet. Och handen som pekade på grafstenen! Vet ni att jag fyllde trettiotre år sista December? Sjömannen betäckte ansigtet med sina hinder och satt några minuter tankfull. Frimodig och bekymmerslös som han var, hade han dock något af den vidsi plighet som är vanligt hos den klass han tillhörde och denna elaka dröm inverkade på honom i trots af hans vilja. Värden var den förste att bryta tystnaden.