Göteborgsposten – 16 november 1869, sida 2

behällsamt i går qväll, då ni betalade för punschen. Jag såg värden snegla på edra sedlar och ert guld och har ej kunnat sofva lugnt på hela natten af fruktan att något försök till ett skurkstreck skulle komma att göras. — Ni är en hederlig själ, Joice, svarade kaptenen, men ehuru ni har mod och raskkhet för tjugo under en storm på sjön, så är ni rädd som en barnunge här hemma. — Jag är lik en hund, kapten, jag kan vädra faran då hon hotar dem jag älskar. Hör hvad är detta. De gingo långsamt uttör trapporna i den tidiga våärmorgonens skymning. Joices fina öra hörde ljudet af smygande fotsteg och i nästa ögonblick stodo de ansigte mot ansigte med en man som steg upplör den trånga tWwappan. — Ni är tidigt i rörelse, mr Wayman? yttrade Joice Harker, igenkännande värden på Glada Matrosen. — Detsamma är, hvad den saken beträffar, äfven ni, M svarade värden. — Min kapten reser bort med en diligens som gär tidigt och jag följer honom till kontoret, blet Joices svar. — Jaså, han reser så tidigt. Ifall han kan stanna ett ögonblick skall jag göra i ordning en kopp kaffe. — Ni är alltför god, svarade Joice hastigt, men kaptenen hinner ej dermed, ifall han skall hinna fram till dilig ensen i rätt tid. — Skall ni vara borta länge, kapten? frågade värden Jernam. — Nej icke länge, kamrat, svarade Jernam ty jag kall dem femte April här i huset möta min broder, som Ss är på hemresa från Barbadoes. Ser ni, jag och min bro