Göteborgsposten – 16 november 1869, sida 1

— Nej, och ingenting godt heller, skulle jag tro, Dennis Wayman, sade en man som stod stödd mot disken; Svarte Milsom är det öknamn vi gåfvo honom i Rotherhitke. Jag har arbetat tillsammans med honom på ett skeppsvarf för sju år sedan: en rå elak karl var han då och en rå elak karl är han nu; till på köpet är han en lättjefull dagdrifvare som ingenting annat gör än äter upp hvad hans vackra dotter förtjenar. — Ni tycks känna Milsoms göromål lika bra som ni känner era egna, Joe Dermot, svarade värdshus värden med en anstrykning af vrede i tonen. — Det tjenar ingenting till att kasta ondskefulla blickar på mig, Dennis, svarade Dermot; jag har aldrig litat på Svarte Milsom och kommer aldrig att göra det. Det finnes personer som kunna taga ert lif för en gallon öl, och jag tror att Milsom hör till deras antal. Valentine Jernam lyssnade uppmärksamt på detta samtal — ej derföre att han var intresserad af Svarte Milsoms karakter, utan emedan han ville höra någet som kunde lemna upplysningar om den flicka som väckt en sådan ny känsla i hans bröst. Joice Harker hade följt sin husbonde och stod i dörrfördjupningen, lyssnande ännu uppmärksammare än denne: hans små oroliga ögon flyttade sig till och från de talaudes ansigten. Mer kunde ha blifvit taladt om mr Thomas Milsom ; men det var tydligt att värden på Glada Matrosen var benägen för att harmas öfver hvarje vanvördigt yttrande om denne individ. Den man som kallades Joe Dermoj