Göteborgsposten – 16 november 1869, sida 1

fulla, rika tonerna smekte hans öre. Hans blinda ansigte strålade då af musikens hänförelse. Det såg ut som om det bullersamma tvetydiga auditorict ej sauns till för dessa två menniskor. — Hvilken älsklig varelse! utropade kaptenen i en ton af dämpad förtjusning. — Jo, hon är en vacker tlicka, mumlade Joice Harker med köld. — En vacker flicka! upprepade Jernam: ni menar en engel! Jag visste ej att det fanns sådana qvinnor till i verlden. Och att tänka sig en sådan avinna här, på detta ställe, midtibland all denna tobaksrök, allt detta oljud, allt detta svärjande! Det är hårdt, Joice, eller hur? Jag inser ej att det är hårdare för en vacker qvinna än för en ful, svarade IIarker lugnt. Om flickan hade rödt hår och trubbnäsa skulle ni ej besvära er med att ömka henne. Jag kan ej inse hvarför ni skall bekymra er om henne derföre att hon har svarta ögon och röda läppar. Jag vill slå vad om att hon är en dilig varelse lik de flesta andra här på stället och skulle lika hastigt nappa fill sig er plånbok som ni hinner blinka, ifall ni lemnade henne tilifälle dertill. anmiärkningsr. Valentine Jernam svarade ej på des Det är möjligt att han knappt hörde dem. Punschen kom nu; men han sköt balen till Joice och bad denne gentieman hälla i glasen. Hans eget glas blef stående orördt. framför honom, under det Joice Harker och de utländska sjömännen tömde bålen. När flickan sjöng lyssnade han;