Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 2

vid. En frisk och klar qvinnoröst sjöng Wapping Old Stairs efter ackompagnement på ett gammalt piano. — Hvilken röst! utropade sjömannen. Den tränger ända till mina hjertrötter. Låtom oss gå och höra på musiken, Joice. — Bättre är att låta bli, kapten, svarade Harker varnande. Jag säger er att det är dåligt folk i detta hus. Det är ett slags nattlig konsert som gifves, till förovänning för dryckenskap, oljud och dåligt sällskap. Om ni reser med diligensen i morgon, så är det bästa ni kan cgöra nu att gå till sängs: Ni har druckit alldeles nog redan. — Druckit! utropade Valentine Jernam; jag är ju nykter som en domaro. Se så, Joice, låtom oss gå och lyssna på denna flickas sång. Kaptenen lemnado rummet och Harker följde efter i det han höjde på axlarne. — Det finnes ingenting så svårt som att styra ett sådant der barn på tretio års ålder, ett välsignadt barn som man är tvungen att kalla herre. Han följde kaptenen genom en liten smutsig gång in till ett rum med bonadt golf och en liten platform vid ona ändan. Rummet var fullt af sjömän och qvinnor af tvetydigt utseende samt fick sin upplysning från åtskilliga fladdrande gaslågor. En grupp svartskäggiga, att döma af det yttre utländska sjömän beredde plats för kaptenen ech hans följeslagare vid ett af borden. Jernam tackade med en nick för deras artighet.