Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 1

gen sick ögonen på ert ansigte i Nevorleans, sade Jernam under denna stunds förtroliga samtal dem emellan. AÄr karlen död: frågade jag. Nej, han är endast döender, svarade doktorn. Åsad går åt honom då? återtog jag. Hemsjuka och tomma fickor, svarade doktorn; han var anställd på ett spelbus i staden, blef slagen i hufvudet under ett gräl och fördes hit. Han har genomgått en feber, som höll på att toga lifvet af honom, och nu ligger han der lika svag som en döende råtta. Han har hvarken pengar eller vänner. Hun vill tillbaka till England, men har ej mer hopp om att någonsin få se det landet än jag har att bli kejsare i Mexico. Ilar han ej det? säger jag; det är ej min tanke om saken, hr doktor. Om ni kan lappa ihop hufvudet på den stackars saten på åtta dar, skall jag taga honom om bord på mitt fartyg och öfverresan skall ej kosta honom sex pence. Ni känner er väl ej stött öfver att jag kallade er en stackars sate, Joice? — ty ni var verkligen en ovanligt ömkansvärd varelse då, mumlade kaptenen urskuldande. — Stött på er! utropade kaptenens fuctotum. Har jag ej er att tacka för lifvet? Huru många andra af mina landsmän passerade ej likgiltigt förbi mig under det jag låg på hospitalet? För dem skulle jag gerna fått ligga der tills jag ruttnat upp. Jag hörde deras bögljudda röster och deras knarrande stöflor under det jag låg der, för svag att lyfta mina ögonlock och se på dem, men ej för svag att förbanna dera. — Nej, Joice, så får ni ej säga! — Men jag säger det likväl, och hvad mer är, jag