Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 1

QO29— —päq —aUä — — — menar det. Jag skall säga er en sak, kapten; det är en allmän åsigt att när en mans rygg är missbildad är han äfven missbildad i själen, och om hans stackars ben äro skrumpna är hans hjerta det äfven. Jag förnekar ej att det finnes en viss grad af sanning i denna äsigt; ty ser ni, det förbättrar ej en monniskas lynne att hon finner sig tillskuren efter ett annat mönster än andra menniskor och att hon finner andra meuniskor elaka mot henne på grund af denna olikhet. Ej heller blir en stackara varelses hjerta vekare stämdt mot verlden i allmänhet, deraf att verlden i allmänhet är hårdare än sten mot honom endast för hans svaga bens och missbildade ryggs skull. Men låtom oss ej tala om mig och mina känslor, kapten. Jag är ej värd att en vacker karl som ni spiller ord på min personlighet. Hvad jag vill veta är era planer. Det är väl ej or afsigt att stanna här, eller hur? — Hvarför icke? — Emedan det är en farlig plats tör en man som bär sin förmögenhet med sig, som ni gör. Jag önskar at t ni ville besluta er för att sätta in dessa penningar hos en bankir, kapten. — Nej, sådan är oi den erfarenhet jag gjort, svarade sjömannen med ev bäck af djup visdom, sådan är ej den erfarenhet jag gjort, Joice Harker. Jag känuer till era bankire: Ni går en vacker eftermiddag till dem och finHer on Brärm bokhållare bakom ett vackert mahognyskrank; allt är prydligt, glänsande och respektabelt. Kan jag få deponera några hundra pund: frågar ni. Naturligtris kan ni det få, svarar man er och derefter lemnar ni ifrån.