Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 2

Från Utlandet. En skolgosse skall således verkligen komma att bestiga Spaniens tron och höljas i den purpur, som en Isabella kränkte med sina laster! Man skrattade först i Spanien, då för några månader sedan hertigens af Genua namn kom till offentligheten — nu synes det vara mer än sannolikt, att den nya spanska peseta skall i st. f. gudinnan med oljoqvisten och murkronan bära konung Thomas I:stes bröstbild. Ministerpresidenten Prim hado on allt annat än angenäm uppgift, då han skulle skildra den konungslösa regeringens tiggarevandring genom Europa. Vi hafva, sade han, försökt vår lycka i Portugal, Italien, Frankrike, Tyskland och England. Det är allmänt bekant, huru vi ansträngde oss i Portugal, Frankrike tillbjöd oss blott prins Napoleon, en värdig och klok man, men hans bonapartiska blod tillät oss ej att tänka på honom. England hade endast protestantiska prinsar att uppvisa, och vårt land skulle hvarken passa för dem eller de för vårt land. Tysklands furscehus äro ätvenledes till största delen protestantiska; de få katolska prinsar, som kunde finnas der, saknade andra väsentliga egenskaper i begåfoingen. I denna svåra belägenhet klappade vi på hos Italien. Ilertigen af Aosta tillbakavisade vårt anbud, fastän vi satte hårdt åt honom och hans kongl. fader äfven sokte olvertala honom att mottaga kronan; han ville det ej af patriotiska skäl, derför att han ansåg tronföljden i hans eget land ej vara tillräckligt betryggad. Vi anhöllo då om en annan ättling af huset Savoyen, hertigen al Genua, hvilken vi trodde oss böra gifva företrädet framför alla andra ännu öfriga kandidater och som är väl värd att bära Kastiliens krona. Han är en väl uppfostrad och bildad yngling, och om man än förebrår oss hans ungdom, emedan on minderårig konung verkligen medför en del svårigheter, så förlorar likväl denna invänning sin kraft i ett land, som åtnjuter en så fri sörsattning som vår. Hvilken prins som än kommer till Spanien, han må vara ung eller gammal, så mäste han i alla tall först underkasta sig ett slags förmynderskap. Spaniorerna äro ej så fega slatvar, att de behöfva en herrskare; hvad de behötva och vilja ha, det är en konung, som styr efter frisinnade grundsatser, och i detta fall inger hertigen af Genua godt hopp. Emellertid sträfvar man nu att så skyndsamt som möjligt få en tillräcklig majoritet inom cortes för hertigen. Art. 50 i Spaniens nya grundlag bestämmer neml., att för omröstning ang. ett lagförslag fordras, att mer än hälften af de deputerade, hvilkas val äro erkända, skall vara tillstädes. Den taktik, som den genuesiska kandidaturens motståndare i första rummet ha att följa, är således helt enkelt den, att lysa genom sin frånvaro frän det möte, som skall företaga konungavalet, på det att ej det erforderliga antalet må kunna fås ibop. Det är derföre en litsfråga för Prims förslag om hertigen af Genua, att minst 171 deputerade — cortes räkna f. n. 349 godkända medlemmar — infinna sig vid sagda möte. Progressisterna, den talrikaste af alla partinyanseraa i cortes, följa troget Prim, som äfven kan räkna på de föga tal