Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 1

gång för alla rotadt i menniskans karakter att mest bråka sin hjerna med det obegripliga och mest känna sig dragen till det som stöter hennes forskning tillbaka. Jag är deremot kommen i så nära beröring med dessa olyckliga väsenden, att jag icke förmår draga mig tillbaka, ehuru det just nu vore på tiden; ty då man nu tror sig hafva utgrundat mitt väsende och kommit under fund med hvad jag egentligen är och hur det ser ut hos mig, begynnar man ringakta och häna mig. Jag är en stor utbränd krater, utan luft och utan vatten. Jag är en underlig kedja, hvars spets vänder sig ut mot den vida rymden och hvars flatsida icke duger till annat än lysa för jorden, säger astronomen som kikar i tornet. Hau borde kasta en blick in i sitt eget hjerta och se hur torr och skrumpet det blifvit vid hans matemati: beräkningar och andelösa siffror. Hur skal han icke förvånas då han en gång efter dödens korta natt vaknar upo med ett klarnadt öga och blickar ut med ett nytt förstånd. Ja då skal han le åt våra teorier och hyvotheser och förundra sig öfver sina uträkningar och resultater liksom fadren ler ooh undrar öfver barnets flygande fantasi och inskränkta blick. Då skal han få se att jag icke vandrar min långa väg blott för att med mitt sken spara gaskonsumtionen till nytta för gasbolagen eller bestämma il