Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 1

—L —L—— 2— äc n— q—2i22———— Hvad månen berättade. Från danskan af S. B. Det är alls icke så lätt som mången torde tro, att vara måno; väl är min skifva lika ren och klar som den alltid varit, väl strömma mina strålar likasä ljusa och milda öfver jordens gröna dalar och blåa vatten, väl ser jag lika vänligt ned från min himmel som den gång Herran tände mitt sken och bjöd mig vandra; men innanför min blanka yta döljer sig ett af ålder, bedröfvelse och det djupaste medlidande med det fallna menniskoslägtet krossadt hjerta. Att vara medlidande och känslosam, att hafva ett hjerta som blöder vid hvarje tår som rinner öfver en menniskokind, att vilja hjelpa och trösta utan att kunna det, och att vara begäfvad med ett öga som ser allt, ända till den doldaste sorg och de hemligaste tårar, det ger bekymmer som nog kunna tära på mina lifskrofter och göra mig mätt på tiden. Mina kolleger, stjernorno, äro i det afscendet klokare. De hålla sig på ett förnämt afstånd från jorden, skicka henne blott en svag glimt, en kort helsning från det fjerran der menniskans öga törgäfves söker följa dem; ty det ligger nu en