Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 1

sett af hans gerningar att han är en mycker god man. Ibland under den djupa nattens timmar ser jag honom stå vid rutan och se upp till mig, under det han rör läpparne som till bön, ett vemodigt leonde går då stundom örver hans läppar och ibland ser jag hur ett förtröstausfullt hopp lyser fram i hans vackrå blåa öga och hur det bittra, förtvitlade uttrycket då viker från hans ausigte. I hans bröst väcker jag då en obestämd, helig trängtan efter något, som han känner vara, men som han icke kan fatta med tanken, en aning om att denna verldens sorg och bittraste smirta blott äro stegen på den trappa som förer oss till något bättre, till vissheten om att den Gud som af sin makt skapade mig och gaf mig min glans omöjligen kan låta menniskans ande sjunka tillbaka i natt och glömska. Der kommer han. Hun har tyst smugit sig upp från ein bädd, der hans unga hustru sofver tryggt ooh lugnt; han har sakta klädt sig för att icke väcka henne och de två ljuslockiga piltarne, som famn i famn sofva rosorna på sina kinder ännu mera röda och glansen i aina ögon ännu klarare. Det är kallt i rummet och frosten har tecknat lof och blommor på rutorna. Det har icke lammat eld i kakelugnon på flera dagar, ty inkomsterna äro så små, utgifterna så många och veden så dyr, Han kan icke skaffa mer än