Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 1

och hjertångest, hvilka äter i sin ordning skola böja menniskan till ödmjukhet och undergifvenhet. Så kommo andra tider öfver jorden. Då bodde alfer och dryader mellan skogens trän, och nymferna simmade i vattnens vågor. Så kommo riddare och höga damer i lundar och medan min skifva seglade långsamt fram genom den klara luften, ljöd ministrellens sång till mitt lof vid cittrans milda toner. Då såg man upp till mig med fromma, andaktsfulla blickur och ofta speglade sig mina strålar i de tårar som perlade utför den unga tärnans blomstrande kind, Då äterkastades min glans af riddarnes lanka sköldar, då lyste jag dem på deras långa väg öfver berg och haf till det land der frälsaron druckit dödens kalk och lidit för dem som bräddat döden åt honom. hå var jag ännu ett heligt ljus, tändt för att skina i jordens mörker och väcka hjertat till heliga rörelser. Ack, då hade ännu icke den spetsfundiga vetenskapen kommit till verlden, som gör mig till en helt prosaisk person. Då var jag ännu icke den gamle, utslitne månen. Ännu har jag dock några vänner dernere, af hvilka jog har mycken glädje och hvilka jag ibland skickar tröst till. Det bor uppe i vindskupan i det stora huset der nere på Vesterlånggatan en blek man som jag har mycket kär, ty jag har läst i hons hjerta och jag har