Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 1

när de små barnen skola taga maskpulver. Tiderna hafva förändrat sig och så som det var i min ungdom är det icke nu. Menniskans hjerta har blifvit håråt och kallt. Fördelar, pengar och en vlld jagt efter toma nöjen, det är dagens lösen, ingen tänker på Guds fria, friska natur utom då läkarn anbefaller den som ett botmedel mot en vf rummel och oordentligt lif förstörd helsa, Ack hur skönt i skapelsens första dagar, hur frodades södrens plantor i den höga norden der mina strålar nu falla på bira snö och is; hur mycken värma bodde ej då i jordens inre och hur doftade icke den n: utliga atmosferen genom hvilken jag nedskickade mina strålars hvita glans! Palmer, cypresser och pinier viftade sina grenar för de milda vindar som lekte kring polernas berg. Blomstrande plantor slingrade sig upp kring trädens stammar och väfde blomstrande tält öfver menniskornas hufvuden, som med oskyldiga och tacksamma hjertan vandrade omkring bland de mäktiga djur som Gud skapat till deras glädje. Kölden med sina följesvenner nöd och brist; hatet med sina ledsagare krig och blodsutsgjutelse ; afunden med sin onda blick och skarpa tunga — allt detta kom först etterät då menniskan började att bära sitt hufvud högt och strida med Gud om makten och äran; då begynte tvifvel, oro