Göteborgsposten – 11 november 1869, sida 2

Jean grep Låon härdt i axeln och drog honom med sig. Med mnedböjdt hufvud och gonen fyllda af harmens tårar nödgades Leon ölja Jean öÖfver gården och uthärda de föramlade tj kar och ord. Yagnen var icke förspänd, hvarför Jean aflägsnado sig ett ögorblick. jenaruc. liänfulla bli — Jag borde dödat denna qvinna, mumlade hr de Villenave, men fick i detsamma höra en vildt tjutande röst, som froamträngde från den del äl stallbyggnaden som förr användes till jagthästarne. För att undslippa alla stickord uppryckte han skyndsamt inträdde i det öfvergifna stallet. Bunden till händer och fötter låg Dolorts i ett hörn och skrek — Oh, om jag kunde bli fri skule jag ren och mörda henne! — Hvem skufle du mörda? hviskade Leon sakta och tillslöt dörren. — Brroan. — Hur skulle det gå till? — Med on förgiftad dolk som jag har gömt under min klädning, och hvilken de dumma varelserna icke tegit ifrån mig. LCOÅ böjde sig ned, app! hvilka Dolors var bunden och ste tågen med sade: — Gå, hon är i stora sslongen. Med en tigrinnas vildhet och vi sade Dolorcs upp, stötte dolken i Låons bröst och ropade: j i j j ,