Göteborgsposten – 11 november 1869, sida 2

Manuel skrida öfver golfvet stödd på Paulines arm. — Säg då att denne man har ljugit, utbrast Manuel, betraktande sin sköna ledsagarinna. lCon teg och rusade förfärad mot dörren, men hejdades af den gamle Jean som spärrade vägen för honom, sägande: — Dröj ni, ännu är det icke slut. Blekheten, eom betäckte Låons ansigte, försvann småningom, han återtog sin vanliga fräckhet och utropade med ett konstladt löje: — Hr de Mangeville, jag lyckönskar er på det högsta till er återuppståndelse! Vändando sig till baronessan fortfor han med föraktlig röst: — Emedan hr de Maugeville återkommit från denna eller andra verlden — hvilket är temligen likgiltigt — behöfver ni icke fortsätta komedien och grälet rörande den flicka, som jag med förundran ser hos er. Jag drager mig derföre tillbaka onskande er och Maugeville mycken lycka. — Stanna, sade baronessan i befallanhe ton. — Vill ni att jog skall bevittna er lycka? genmälde han hånande, — Nej, jag vill tala vid er. — Men jag vill icke tala vid er, svarade han, glömmande vanligt lefnads ett. — Jag önskar tala med er om er mördade onkel. — Ni är galen, min onkel dog