Göteborgsposten – 10 november 1869, sida 1

gen ångrade sig, föll nu på knä för sitt offer begärande och äfven erhållande hans förlåtelse. Hans tillfrisknande gick efter denna dag betydligt fortare, han ville dock icke visa sig för baronessan innan hon var förberedd på hans återvändande till lifvet. Paulines oförmodade sammanträffande med la Brökaigne och hennes besök i grottan den föregående aftonen hade väckt en utomordentlig glädje hos Manuel som alltsedan med otålighet längtat efter den stund, då m:me de Planche-Mivray skulle nedstiga i hans undangömda bostad. — Döm mig icke för hårdt, madame, slöt Fanfreluche, i fall ni tycker att jag handlat orätt, som så länge låtit er vara i okunnighet om den glädje som väntade er; men jag har ej kunnat handla annorlunda, ty fruktan för att genom någon för häftig sinnessörelse skada hr de Maugeville har tvingat mig till tystnad och jag har äfven varit rädd att hr de Villenave skulle begå ett nytt dåd om han fått veta att den han velat döda ännu lefde. — Ni har handlat mycket rätt, svarade hon i det hon steg ner ur vagnen. Gångstigen, som ledde till eremitgrottan, gick mellan täta buskar och slingerväxter, hvilkas grenar Fanfreluche böjde åt sidan så att baronessan icke skulle säras af deras vidrörande. Då de hunnit in i den första grottan