förrån den blodiga gerningen redan var fullbordad. Isan förband genast den olycklige sårade så godt han kunde och bar honom till sin grotta, emedan han icke hade styrka att anklaga Munito, sin fosterson, som under de tjugo år han varit på galererna alltid besökt honom hvart halfär. För att både skydda sig sjelf och fostersonen för lagens hämnande arm och för aft i ro kanna få vårda den sjuke, inneslöt han denne i en innanför den egentliga eremitgrottan befintlig grotta, hvilkens tillvaro han genom cn slump upptäckt och hvars ingång doldes af en ofantlig sten, som med mycken möda kunde tagas ur och åter inpassas i hålet. Med la Brökaignes tillhjelp hade han fortsatt sitt sjeftagna sjnkvaktarkall och gladdes öfver att Manuels krafter småningom återvände, churu det smärtade honom djupt att den förfärliga yrsel, af hvilken han till en början led, efterträddes af en fullkomlig förståndsslöhet, hvilken icko gaf vika förrän Michel, också sårad, gömdes och vardades i grottan och en dag biktade sina brott samt uttalade namnen Corinne, Villenave och Munito. Dessa namn hade i Manucls själ återkallat det förslutna, hans tankar blefvo rediga och klara, han igenkände la Bråökaigne och Fanfreluche, frågade hvar han befann sig och framhviskade sakta baronessans namn. Michel, som ändtli