Göteborgsposten – 6 november 1869, sida 1

—————— V — af t. ex. Champagnegaloppens berusande toner. Men äfven i allvarligare kompositioner såsom t. ex. IIaydns symfonien, Friskytts-ouvertyren m. fl. glänste kapellet genom sitt förträffliga samspel. i En icke fullt lika intressant musikalisk företeelse var första uppförandet at Martha sistl. Tisdag. Då detta emellertid, som sag t, var första uppförandet vore det kanhända obilligt att omildt antyda de icke få brister, detta företedde; vi inskränka oss derföre till att påpeka något verkligt törtjenstfullt deri, nemligen hr Coys denna afton synnerligen tilltalande sång och tadelfria återgifvande af den i kärlekens garn ohjelpligt msnärjde Lyonel. Unsamt denna prestation borde kunna hålla operan uppe på repertoiren. Il vad lyriskan på Tisdagen bröt, försonade emellertid dramatiskan på Thorsdagen. bierre Bertons intagande pelse Didieråtergafs nemligen då på ett sätt som med sog kan kallas vårdadt och tillfredsställande. Vi öfverlemna åt hrr kritici att analysera de förträftligt och konseqvent tecknade karakterer na, inoch utvecklingen af den i och för sig mycket enkla handlingen, och anmärka endast alt vi sällan sett hr Åhman så lycklig som i kramställandet af titelrollen, och detta så mycket mera som skådespelarens individualitet här kanske mera än någonsin lägger hinder i vägen för åstadkommande af scenisk illusion. Den erfarne skådespelaren hade derföre, antag igen fullt medveten om detta, anlagt en mask, som om den också icke fullt öfverensstämde med den från vetenskapens grubblerier och skymning plötsligen i kärlekens solljusa verkighet uppvaknade tänkaren, dock nästan fullkomligt undanskymde framställarens egen personlighet, hvartill kom att han, särdeles i börJan, lyckades att äfven låta oss höra en annan skådespelare än den vanlige hr Wilhelm Åhman, hvilket icke minst bidrog till att fullkomna illusionen. Exempelvis påpeka vi he Å:s natursanna och genomtänkta spel i den svåra vansinnighetsscenen och den icke min dre intressanta, då minnet af det förflutna åter dyker upp i hans bjerna. Vi kunna derföre icke annat än på det varmaste tillråda hvar och en vän af ett godt, dramatiskt spel att taga bidqier? i betraktande, isynnerhet som hr Å. på ett ytterst förtjenstfullt sätt as sisteras at m:ll Aberg, hvilken isynnerhet i de båda sista akterna utvecklar lika mycket naturligt behag som konstnärlig de gåfning. Äfven hr Boström lyckas att ge en ganska tillfredsställande bild af den till ytan skeptiske, egoistiske, men i grund och botten genomhederlige Raymond. Något större vaksamhet mot det onaturliga, tvära, framstötandet af dialogen, och hr Boströms prestation harmonierar med hans medspelandes. Om efterpjesen Trassel kunna vi endast yttra att den utfördes med ett lif och en abandon, som varit värda en bättre pjes, att det förvånar oss att det behöfts två författare för att få ihop en sådan non-plus-ultra bagatell, egentligen ett temligen smaklöst uppkok på En bengalisk tiger, Lika mot lika och I flygande släng. Hela anrättningen smakar i korthet icke obetydligt af den ene försattarens namn, uttaladt på svenska. Mannen hetnr nemligen — Choler. IIr Salomonskys nya cirkus på exercisheden blir dag för dag alltmer en realitet, i det resningens och bjelklagens kondirer så småningom ifyllas af plankor och bräder. Det hela tyckes vid ett hastigt påsecende få en viss likhet med Ladugårdslandskyrkan i Stockholm i dess gamla skepelse och i miniatyr förstås, dervid rotundan bildas af sjelfva cirkeln och salongen, vattikan? af biljettkontoren och, som vi förmoda, förfriskningslokalerna. Baksidan upptages af ett rymligt och ändamålsenligt inredt stall och hela byggnaden synes bli så solid, att om endast sjelfva raslliiren blir hälften så solid så torde hr Salamonsky kunna skatta sig lycklig. I annat tall — nå ja, här blir troligen i alla tall någon, hvilken likt galliern kan skrifva på sin sköld: Ve victis! I en IIamburger-tidning påträffade vi nyligen följande verbansende? annons: Odeon, Morgen, Sonntag: Erstes Åuftreten der schwWedischen Ballet-Tänzerinnen Cidora Uleynemann und Mary Jörgensen aus Gothenburg C. IIOrenburg. Föga ana väl våra läsare att under denna ståtliga titel dölja sig tvenne medlemmar at hr Strakosch rysligt tillämnade balettsällskap. hvilka emellertid, oss veterligt åtminstone, aldrig här producerade sig annat än som stumma statister i de större operorna, då de dugiigt rödoch hvitsm nkade medelst ett och annat ljusligt smälcende, en och annan plastisk, hastigt öfvergående höjning eller sänkning at deras resp. extremiteter uttryckte sitt deltagande i den allmänna glädjen eller sorgen, All deras dans här på orten torde ha inskränkt sig till en och annan faux-pas. — — —— ————— ö 7 Göteborg d. 6 November 1569. äderlekstelegram af gårdagen från I, II AA 0 oh c 011