Göteborgsposten – 5 november 1869, sida 2

byte inåt skogen sedan de först borttagit det öfver vägen inda taget. Michel var icke död, han var allenast djupt afsvimmad och vaknade slutligen vid att en man lutade sig öfver honom, öfvergjutande hans ansigte med friskt vatten. Michel igenkände genast i denne man den nye eremiten i Frettoye, galerslafven Fanfreluche. Munito hade endast sårat sin fostersar, som efter ett par dagars svår feber återfått någorlunda krafter och fortsatt sitt hemlighetsfulla lif, om hvilket endast den gamla spåqvinnan la Bråkaigne hade kännedom. — Hvem hur skjutit på dig? frågade han. — Mina bröder. — Det tviflar jag på. — Åh! de uslingarne, de ba säkert fört bort diamanterna. — Om hvilka diamanter talar du? Dem som tillhörde den vackra damen från Rochepinte, som reste här förbi i natt, fist vagnen romlade ner i dalen så att både hon, hästar och kusk dödades. Jag kan icke förlåta de skurkarne, tillade Michel, påhittet var mitt, det är icke så lätt att förtjena tvåhundratusen francs. Och jag som hade spännt tåget så filligt att planen genast lyckades. Fanfreluche kastade Michel öfver sin ännu starka skuldra, och nedklättrade samma väg som bröderna Balthazar nyss gått. ? (Forts.)