Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 1

— Tänker ni döda mig? sporde Nunito trotsigt. — Ja, ifall du icke genast i mitt sällskap anträder vägen till Paris och svär vid din själ att icke nalkas baronessan de PlancheMibray. — Jag gifter mig med henne, bara jag fär hennes ja, svarade Munito och brast i ett skärande cyniskt skratt. — Svär, upprepade gubben. — Nej, sade Munito, jag svär ej, ty då är jag tvungen att hålla min ed. En zigenare blir aldrig menedare. — Nåväl, utbrast gubben med en ton, hvars djupa högtidliga klang vittnade om ett oryggligt beslut, om du tror på Gud så gör din sista bön, ty nu skall du dö. Munito mumlade till svar en förbannelse. — Dö då. Fanfreluche satte pistolen mot sin fostersons panna och förde fingret till trycket, men skottet klickade emedan krutet blifvit fuktigt af regnet. — Ah! ni har velat döda mig, skrek Munito vildt. Nu är det slut med min kärlek till er, jag hatar er. Han störtade sig på Fanfreluche, som tappat pistolen på marken. Det uppstod en förfärlig brottning mellan fosterfar och fosterson dch trots sitt kraftfulla motstånd blef Fanfreluche slutligen den besegrade. Vid det Munito satte sitt knä på den slagne gubbens bröst,