Göteborgsposten – 3 november 1869, sida 2

återtog Michel. När zigenaren kommit upp ur halet och blir knipen ut gendarmerna i stället för slottkarlarne, så tror han att jag förrådt honom och säger gå att det är jag som skjutit på hr de Maungeville. — Han blir icke trodd. — Man blir ulltid trodd om det som är ondt, och tänk om han med detsamma börjar berätta att ni gett honom en nyckel för en tid sedan ... i Paris... — Tyst! — Jag tiger nog... men icke han... derför tänker jag klättra så högt öfver klipphälet att han blir hängande i luften när han kommer upp ... och då skär jag utaf tåget med en knif så att han rullar ner i Yonne. De döde talar icke. — Du är en klok gosse, svarade Leon. — Är ni nöjd med mig. — Ja, nu skola vi uppsöka baronessan. — Är hon här, utbrast Michel förvånad, samt tillade med ett vidrigt griu, hon blir säkert nöjd hon också, ty jag ansvarar för att zigenaren icke stiger upp efter sitt fall, men jag skulle iute bli ledsen om ni ville ge mig mina tiotusen francs nu genast. — Jag anade att du skulle begära dem, se här äro de, genmälde LGOn öppnade sin plånbok och räckte Michel dess innehåll samt fortfor, sätt dig bakom mig i sadeln, min häst är god, Tjufskytten lydde under tystnad och Låon red i galopp bort till den otåligt väntande baronessan. Inom mindre än en halftimmas för