Göteborgsposten – 3 november 1869, sida 1

minne ingen annan lefvande varelse vägat sig än roslaglarne. I detta samma hål vistas var man. — Hur har han kommit dit? — En af gumman Balthazars söner har hjelpt honom. — Ah! de eländiga menniskorna, de äro då hans medbrottslingar, sade baronessan med af vrede blixtrande ögon. — Nej, min tant, jag kan försäkra er att ingen Balthazar är mördarens medbrottsling, fastän Munito sårad och förföljd anförtrott sig till dem. I utbyte mot något penningar, ha de skaffat honom detta nästan otillgängliga hemvist. -— Men hur har det lyekats er att upptäcka det? — För ett par dagar sedan, svarade Leon, red jag en mörk och regnig natt förbi Saussois. Intagen af en oförklarlig aning höll jag in min häst samt blickade ofrånvändt på berget. Efter en stunds förlopp genljödo klipporna af ett gällt skrik. Några minuter derefter kröp en mörk gestalt uppför berget samt nedsänkto medelst ett tåg ett föremål, som antagligen var en korg innehållande lifsmedel. Denne man var en Balthazar, hvilken bistått Munito för penningar men också förråder honom för penningar. Vi ha uppgjort en i sanning infernalisk plan. Då Michel B.lthazar förliden natt medelst ett tåg halade sig ner i Munitos håla, sade han sig ha utfunderat ett medel hvarigenom den sistnämnde lätt kunde begifva sig på flykten. Han föregaf