om året, för det jag inte skulle röra hans kaniner och hjelpa honom att söka rätt på utterbon. Han var alltid nöjd med mig och jag tyckte att mina hundra francs voro lätt förtjenta, men för två månader sedan blef det slat med vänskapen. Han skickade en afton klockan tio en at sina jägare till mig med befallning att följa honom på utterjagt. Jag svarade att jag icke kunde komma, ty vädret var dåligt och jag var sjuk. Dagen der å kom samme jägare till mig och helsade från sin husbonde att han skulle låta piska upp mig ifall jag satte foten på hans mark samt att han icke mer tänkte ge mig mitt årliga underhäll. Nu tänker jag hämnas och ta så många kaniner det behagar mig, fastän han har vakter och varggropar öfverallt. Jag tänker inbilla dem att jag är i Auxerre, så lägga de sig att sofra och ge mig tid att syssla med kaninerna. Har dn lust att hjelpa till? — Ja! — Känner du arrendatorn på Chenevicres ? — Ja, han är god vän till oss tjufskyttar. — Möt mig hos honom klockan elfva i qväll. Michel nickade bifallande och Raymond aflägsnade sig. Michel närmade sig sängen och skakade sin ännu sofvande mor så eftertryckligt att hon genast vaknade. — Här har kommit någon, sade hon betraktande de tomma buteljerna. — Ja kanin