Göteborgsposten – 1 november 1869, sida 1

bestämdaste och tillät icke ens att m:me villemar dröjde hos henne. Hon var trött till kropp och själ, men kände ett hemskt lugn vid tanken på att Manuel troligen var hämnad. Hon kastade sig påklädd på sängen och försjönk i ett tillstånd mellan sömn och vaka. Efter några timmar vaknade hon fullkomligt vid det att någon smög sig öfver golfvot och fram till hennes säng. Hon försökte skrika, men fasan förlamade hennes tunga. Med pannan betäckt af en blodig bindel, lutade sig zigenaren Munito öfver henne. — Du skjuter bra, sade han, och har säkert öga, men zigenarnes Gud beskyddar sina barn och derför letver jag. Han svängde en dolk öfver hennes hufvud, fattade hårdt om hennes efter klocksträngen famlande hand, lyftade upp henne som om hon varit ett barn och tillade: — Ringer du eller skriker, dödar jag dig. Jag tänker inte skada dig bara du hör mig. Han nedsatte henne i en ländstol och fortfor : — Se på mig, jag är Munito, öknens son, igenaren utan lag eller religion... jag älskar dig. Jag bryr mig ej om ditt namn och din rikedom som de fina kavaljererna göra. Jag är blott en simpel zigenare och älskar dig derför att du är af samma stam. Anklaga icke l