Göteborgsposten – 30 oktober 1869, sida 2

kammarmandat en af sina ministrar att uppfinna ett piller som gifver evigt lif. Ministern är ett godt hufvud, han vet att qvinnolist går öfver allt och lyckas derföre att få rajahns hustru och svärmoder till att spela under täcke med sig. Då ridåen åter går upp ser man rajahn ligga i en elegant säng med sänghimmel, från hvilken spindelväfvarne hänga ned, liksom äfven golfvet är betäckt med dem. Han ringer på sin betjening: hvithariga darrande gamla män stappla in, somliga på kryckor. Han frågar efter sin hustru: hon är död för längesedan. IUlan har sofvit i aderton år; men som han är odödlig har den respektabla middagssomnen icke gifvit honom ett enda grått hår i hufvudet. IIans hustru är död, hans älsklingsslaf är död, hans krigsminister är död, hans newfoundlandshund är död; blott hans svärmor, hvilken liksom han sjelf tagit in af pillerna, lefver och utom henne hans salig hustrus yngre syster, som ännu låg i linda, då han lade sig att sofva. Ilon liknar alldeles märkvärdigt den aflidna, men enkmannen finner blott att hon är yngre och älskvärdare än hans förra hustru. Hans hjerta råkar straxt i lågor, han erbjuder henne sitt hjerta och sin tron och bröllopsdagen blifver bestämd. Det hela är naturligtvis blott ett aftaladt upptåg för att bevisa rajahn att odödligheten är något, hvilket icke är värdt att eftersträfva och som, då man vunnit den, betager en illusionerna. Den föregifna systern är ingen annan än hans hustru, de grähäriga betjenterna bortkasta sina kryckor, krigsministern och newfoundlandshunden stiga upp ur sina grafvar och den bortskämde despoten finner sig i det oundvikliga. En belgisk Traupmann-. En tidning från Mons berättar om följande brott, som kan jemföras med mordet i Pantin. För fyra år sedan bosatte sig i den lilla byn Hornu nära Mons en ung man vid namn Dessous-le-Moustier som boskapshandlande. Han gifte sig 1866 med en ung flicka. Ingen af makarne egde någon förmögenhet, men med understöd af trenne bröder Thirion, förmögna boskapshandlande, blef han satt i tillfälle att sjelf börja samma slags handel. För omkring 18 månader sedan begaf sig en af bröderna Thirion, hvilka alltid på sina resor hade mycket penningar med sig, ut på en handelsfärd. Ilan hördes sedermera icke af, och en annan af bröderna begaf sig ut att söka eftet honom, men försvann likaledes; samma förhållande med den tredje brodren. Man kunde följa deras spår Anda till Hornu, der Dessous-le-Moustier boddd, men der var det slut. Rätten i Mons anställde en temligen lätt undersökning i denna sak. Moustier, som af den allmänna meningen beskylldes för att ha begått de tre morden, blef väl äfven tagen I förhör, men någon undersökning företogs ej i hans hus. Han sattes på fri fot och dervid blef det. -Dessousle-Moustier, som kommit till llornu utan att ha en skilling i fickan måtte haft tur med tig, ty han betalade sina skulder och började nu sjelf kreaturshandel i stor skala. Någon tid efter de tre bröderna Thirion försvunnit lät Moustier igenkasta en brunn som fanns på hans gård under förevändning att han der skulle bygga ett kreatursstall. Men lika litet detta, som den omständigheten att hans förmögenhet växte förvånande hastigt, måtte ha förefallit rätten i Mons mycket onaturliga, ty det företogs ingen åtgärd emot honom. Så stodo sakerna, då för omkring en månad sedan Dessous-le-Moustiers husrru blef sjuk. Denna sjukdoms symptomer föreföllo den tillkallade läkaren mycket misstänkta, men hvarken han eller en annan tillkallad läkare kunde för sig göra klart hvad som felades den sjuka qvinnan. Några dagar derefter dog hon. Denna plötsliga död föranledde läkaren att meddela rätten sin misstanka om att hon blifvis förgifven. Dessous-le-Moustier blef arresterad, och nu ändtligen ansåg rätten i Mons det för tid att gripa kraftigt in. Gräfningar företogos i den häktades gård, hvarest man också i den igenfyllda brunnen återfann liken efter de mördade trenne kreaturshandlarne. Dessous-le-Moustier, som nu sitter häktad i Mons, har redan erkänt att han mördat alla tre bröderna sedan han narrat dem att dricka så att de blifvit berusade. Som medbrottsling har han angifvit en gammal herde vid namn Iuan. De trenne offren ha blifvit mördade på det sätt att han qväft dem, hvarefter han fråntagit dem tillsammans 3000 francs, som han sedermera användt i sina affärer. Han nekar deremot till att ha förgifvit sin hustru. Han är blott 29 år gammal och anklagas nu ytterligare för att ha begått åtskilliga andra brott, om hvilka dock icke bevis ännu kunnat anskaffas. Värdepapper. På Burgteatern i Wien hade man till för kort tid sedan för sed att, när det i ett stycke var fråga om att betala ut bankonoter, dessa representerades af några hvita papperslappar och detta väckte i allmänhet löje, men isynnerhet när frågan var om tusentals riksdaler. Detta generade emellertid skådespelarne och de hänvände sig derföre till kejserliga direktionen med en anhållan om att falska sedlar måtte tryckas för teaterns bruk, på det att illusionen måtte kunna bevaras. Direktionen lyssnade till förslaget och beställde hos en fotograf falska sedlar på 5 och på 50 gulden, men dessa voro knappast färdiga förr än direktionen höll på att få sig en förfalskningsprocess på halsen. Sedlarne hade nemligen förelagts finansminitern och denne förklarade att teaterpengarne! voro så väl eftergjorda att deras användande icke kunde medgifves. Nu lät direktionen förfärdiga nya pengar; äfven dessa synades af finansministern och fingo till alla konstnärers och konstnärinnors glädje hans sanktion. På afstånd sägas dessa sedlar vara förvillande illusoriska. Men kommer man närmare låser man pa dem följande allt bedrägeris motverkande inskrift: Den kejserl. kungl. Hofburgteaterns 5 (50) Guldens-Sedel, gäller under representationen. Denna banknote har. tyvärr, intet värde och mottaes derföre icke i de kejserliga kassorna och lika så itet i handel och vandel. Sorgligt, men sannt