de har rätt, ser du, jag är zigenerska, det känner jag nu, fastän jag förut veldat betvifsla det. I det första utbrottet af min smärta ville jag säga verlden farväl och i ett kloster afvakta den stund, som skulle återförena mig med den älskade döde. Men några timmar derefter kokade det heta zigenarblodet i mina ådror och min själ uppfylldes af en ursinnig hämndlystnad. Jag är icke mer en kristen bildad qvinna utan en zigenerska som ropar på vedergällning. Jag törstar efter och skall äfven se den mannens blod, som dödat Manuel. — Tänker du låta anklaga den man, på hvilken din misstanka hvilar? — Ja! — Är det galerslafven Fanfreluche? — Nej, det är den andre, det är Munito. Det är säkert att lindansaren Munito, den eländige, som förut vållat min mors död, nu har sölat sina händer i Manuels blod. Derför skall jag också taga hans lif. — Finns denne förfärligo man här? inföll m:me Villemar. Vid denna fråga darrade baronessan från hufvud till fot och läggande sin mun tätt intill m:me Villemars öra, hviskade hon helt sakta: j — Liksom du trodde jag Fanfreluche vara den brottslige. Det anställdes förhör med honom och han konfronterades med mig samt begärde ett enskildt samtal med mig, hvilket jag beviljade honom. Han försäkrade mig då