blef allt tyst. Hade hon dödat Munito? Knallen af de båda skotten, genljödo i hela slottet och föranledde alla att skynda dit hvarifrån ljudet kom. De sfunno baronessan qvarstående vid fönstret blek, med flammande ögon och flämtande andedrägt. — Han är der... jag har skjutit på honom ... och kanske dödat honom... ropade hon och pekade med bössan utåt trädgården. Med en fackla i ena handen och ett skjutgevär i den andra, rusade den gamle kammartjenaren åtföljd af det andra folket ut för att gripa fridstöraren. På den hvita sanden i trädgärdsgångarne, varseblefvo de här och der blodfläckar samt några afbrutna, likaledes blodiga qvistar men någon mensklig varelse stod ej till att finna. Baronessan begaf sig sjelf ut för att deltaga i efterspaningen. Den gamle kammartjenaren föll slatligen rå den tanken att hemta en af den aflidne baronens bästa jagthundar, hvilken han lät lukta på en uf blodfläckarne och klappade honom på hufvudet sägande: : — Sök Ravageot, sök! Hunden morrade, vände nosen mot vinden och sprang kors och tvärs som om han förföljt ett villebråd i stillet för en menniska. (Forts.)