så heligt att jag var tvungen att tro honom, det han var utan skuld i det föröfvalle brottet. — Sade han dig äfven att Mumto var mördaren? — Nej! Baronessan sänkte rösten ännu mer och fortfor: , — I förgår afton satt jag vid det ena af fönstren här i salongen, på bordet bredvid mig stod en lampa och jag stödde hufvudet i handen. Under det jag satt så, hördes det som om en blixt träffat mig. Jag upplyfte hufvudet och såg genom det öppna fönstret ut i trädgården. Från ett af de tätast löfvade träden glänste två lysande punkter emot mig. De liknade en schakals eller en hyenas ögon. Trots den fasa jag erfor, begrep jag dock slutligen att dessa ögon tillhörde en mensklig varelse och skrek högt. Vid detta skrik hoppade en man ned ur trädet och tog till flykten. Jag ringde med hela min styrka på klocksträngen tills hela tjenstpersonalen förskräckt inrusade. Jag tillsade dem att väl beväpnade försöka att sasttaga den flyende och nedskjuta honom som ett vildt djur. En aning sade mig att det var Manuels baneman jag sett, men de kunde tyvärr icke ens finna ett misstänkt fotspår i sanden. Natten derpå vid samma timma, såg jag samma ögon häftas på mig at en man som skyndsamt flydde undan. Det var