Fran Utlandet. Times för d. 23 d:s har innehållit en ledande artikel om den allmänna europeiska ställvingen, hvilken väckt ett ovanligare uppseende och allmänt antages vara inspirerad af londonerkabinettet. Den synes vara beräknad på alt fästa utlandets uppmärksamhet vid en sarlig vändning i Frankrikes utrikespolitik, neml. denna makts hemliga transaktioner med hofvet i Petersburg, hvilka skulle gå ut på alt spränga det hittills varande förbundet mellan Petersburg och Berlin och att isolera Preussen. Denna artikel har isynnerbet gjort effekt i Paris, der den officiösa tidningen sörklarar, att den kejserliga regeringen ej söker krig eller vill inläta sig på en äfventyrlig politik, utan är belåten med det förhållande, hvari hon står till de olika nationerna, och att hon i verldsfredens iutresse tillochmed önskar att ett vänskapligt förhållande måtte bestå mellan Preussen och Österrike. Elter att halva framhållit, huru det af många antages, att inom kort ett stort krig måste utbryta och huru det då är nödvändigt att på förhand skaffa sig allianser, fortsätter artikeln sålunda: Frankrike och Preussen förmodas naturligtvis komma att stå i kampens främsta leder. De äro de båda starkaste staterna i centiralEuropa, och en af dem måste bli den starkaste. Spelets chancer stå dock tör lika emellan dem, och en at dem åtminstone har, innan han ville våga ett kast med terningen, under treune år sett sg om ester en hjelp, som kunde bringa vågskålen att luta åt hans sida. Frankrike hyser ingen lust för att börja kampen allena; det har ej någon säker vän i Österrike med undantag af gretve Beust, och det vet icke, om hämndgirighet eller tacksamhet är den starkaste känslan inom Italien mot detsamma; ty om Frankrike än befriat italienarne från Österrike, så tillåter det likväl ännu alltjemt, att de tryckas af påfven och 900 biskopar. Men äfven om det skulle lyckas Frankrike att draga både Österrike och Italien ölver på sin sida, så skulle det likväl ännu ha mer än fullt upp att göra — visserligen icke i en kamp mot Preussen och bela Tyskland, men för den händelse att Rysslavi och kanske äfven England, såsom en naturlig fiende till alla fredsstörare, skulle understödja Preussen och Tyskland, i det att de toge parti tör dem, som tycktes hafva endast för sjelfförsvar gripit till vapen. Mellan Preussen och Ryssland å ena och Frankr.ke med hela den otriga delen af kontinenten på andra sidan skulle Österrike icke ha utsigt ull att blott ett enda ögonblick röna en gynnsam chance, och hvad talien angår, spelar det spelet den tappar, den vinner; hvar och en, som allierar sig med detsamma, skall finna, att det alltid har behof af större hjelp, an det sjelft kan lemna. Men nu Ryssland? Huru skulle det gå, om detta bragtes ofver på Frankrikes sida? Grefve Beust har sammanträflat med furst Gortschakoff, och kejsar Napoleon, som genom döden blifvit beröfvad så många af sina trognaste vänner, har gätt in på att låta en af hutvuimännen i statskuppen och ett al kejsardömets säkraste stöd, general Fleury, vika från hans sida, för att vara sändebud 1 Petersburg. Och hvarför? För hvad annat än för att tå Ryssland bort från sin gamla förbindelse med Preussen, för att framhålla för Ryssland det preussiska hotvets äregiriga planer i alseende på Ostersjöprovinserna, en hohevzollersk makts velästande vid Donau samt faran för, att en ms BRETT EU ————