Göteborgsposten – 28 oktober 1869, sida 2

IIär ligger protestantismens stora princip uttalad. kyrkans medlarekall tillbakavisas; dess stöd bortkastas. Menniskan står ensam med sin Gud. Hon är myndig och kan endast i sig sjelf vinna den frälsning hon åtrår. Men under det Knox med Calvin säger, att det oaktadt hennes öde är på förband bestimdt, säger den sanne protestanten: Menniskan står allena med sin Gud, hon har endast i sig sjelf räddning att söka. Men hon är dermed ock supmyndig och friboren, och hon är sjelf sitt eget öde. För den ettertänksamme åskådaren träda genom denna korta dialog sålunda fram religionssatser, genom hvilkas strid mot hvarandra menskligheten spillt så mycket blod, ulls hon nu samstämmer med Maria Stuart i en hennes senare dialog med Knox, der hon säger: Lätom oss hysa fördragsamhet med hvarandra, kristendomen är dock kärlek ! De sammansvurna träffa emellertid sin öfverenskommelse, i hvilken äfven drottningens broder Murray (hr Strindin) deltager. Tabläridåen faller för dessa mörka stämplingar i den dystre predikantens nakna boning, för att åter gå upp for en liten glad cirkel i drotwingens kabinett, en krets der skämtet kastar sitt skum bland vinets dansande guistor i bägaren. Der är ljus och glädje ofver kretsen, och man känner det ljumt i lutten. Men ovädret är nära. Konungen, Darnley, kommer något drucken in. Vi böra sasthälla dervid, att han är drucken, på det att hans tramtrådande må erhålla större klarhet och sanning, än den br Ahlström gaf häråt, i det han gjorde honom till ett slags IIamletsfigur — en besynnerlig gåtlik varelse, hvilken härigenom blef ännu dunklare, än törs. gjort honom, ehuru äfven han ingalunda förlänat honom verkligt dramatisk hållning. Darnley töljes snart al de andra sammansvurna, som vilja bemäktiga sig Rizzio. Drottningen vill försvara honom, åberopande sig på sin okränkbara rätt som drottning och qvinna. Viltaligt och kraftigt är hennes försvar. Hon höjer sig i mill Åbergs framställning till verklig storhet, och åskådaren erfar här ett djupt intryck at denna konungamaktens kamp mot länsbaronerna, som utgör ett så betydelsetullt eement i den europeiska statsutveck lmgens historia. Drottningen (med styrka): ; inte IIerrans smorda! Och j viljen låta mig stå hjelplös allena! — Betänken, hvad j gören, j kränken lagaine, J uppresen eder mot den at Gud insatta konungavärdigheten, j besudlen den heliga purpurn, j söndersliten Ilerrans Skritt Ah, ) krånken mera, j kränken qvinnans eviga rätt. Den största synd, som män kunna begå, är att låta en qvinna känna sin vanmakt; undscende och skonsamhet skola hålla vakt kring henne, medlidandet skall vara hennes förespråkare och hennes svaghet bli ett skrank mot lidelsernas råa våldsamhet! Bryten j ned det, o, då tinnes det ej längre någon gräns på jorden, alla gå om hvarandra som djur. — Börjen ej med eder egen drottning, ty hvar skall det då sluta! Hon begär skydd hos sin make, som väsrar der. Hon skyndar till honom, men blottar härmed Rizio, som bakom henne funnit skydd. Han gripes och bortföres samt dödas med Darnleys dolk. Denne och drottningen äro ensamma. Förf. låter Darnley här säga, att han endast af kärlek till Maria låter detta mord söröfvas: Tänk dig, Maria, hur ondt du gjort mig! — — Något måste göras, — Maria, fattar du nu, — bur jag älskar diglDet är passionens yrsel, som talar i dessa ord, hvilka endast genom en vild energi kunde bli sanning. I hr Ahlströms framställning är Darnley här nästan ödmjukt tiggande om hennes kärlek, liksom ursäktande sig. Scenen blir derigenom smaklös, vidrig, och Darnleys karakter ännu svagare, än behöfligt skulle vara. Vi fästa särskild vigt vid denna missuppsattning af hr Ahlström, emedan derigenom hela karakteren framträder ännu mera ömklig för åskådaren, än det i dramatiskt hänseende egentligen taladt går an. Då Maria får underrättelse från Bothwell, att han lyckats komma undan och snart skall vara tillbaka för att rädda henne, vet m:ll Åberg att med fin takt biträda skalden i hans försök att göra hennes närmande till Darnley och list att genom användning af sin tjusningskraft förmå honom att förråda sina medsammansvurna så litet stötande som möjligt. Tyvärr uppbär hr Ablström ej heller i detta moment sin roll. Den hänförelse, som Maria väcker hos Darnley, genom att förespegla honom ett nytt lit at lycka och njutning, får ej sitt rärta uttryck, Istället tör en vild passion, flammande i hoppet om öfversvinneligt nöje, ter sig för åskådaren snarast som en bjertnupen gymnasist i en något trivol qvinnas boudoir, der hans redan dutna sinne glimmar till ht vid cocottens falska smek. Poesien blir härigenom borta — detta lidelsernas stormande bius, som skulle gitva sn sarg åt denna scen ot sällsam erouk, ar blott en storm i ett glas