Göteborgsposten – 28 oktober 1869, sida 2

Ordet fär sagdt.Z Denne ene är Rizzio. Drottningen och makan såras af denna misstanke. Hon reser sig stolt tillbakavisande. Darnley hotar, hon blir ännu kallare. Han rasar, hon försjunker i gråt. Han faller till föga, hon reser sig åter och inviger sin framtids öde med att slunga mot maken orden: Nu går jag till Rizzio! Alla de menskliga lidelser, ur hvilka dramat skall utveckla sig, äro häri sammanträng da, och man måste beundra skaldens förmåga att kunna i ett så högstämdt språk och med sådan verkning utföra, hvad man kallar styc kets exposition. Ifrån denna stund känner åskådaren ovilkorligt, att Maria är oåterkalleligt lemnad åt sitt tragiska öde. Marias statssekreterare Lethington (hr Boström), som i detta drama spelar intrigmakaren, hvilken knyter alla maskorna till det nät, i hvilket Maria och med henne katolicismen skola snärjas, visar sig och underblåser de svartsjukans lågor, som förstöra Darnley, hvilken i raseri förskrifver sig åt de upproriska, eom ha beslutat att döda Rizio (hr IWag ner), papisten. Dennes svaghet för juveler retas ock af Lethington, som bjuder honom en dyrbar ring, tillhörig Murray, för att han må bana väg för denne till drottningen. Rizzo faller i snaran och vill i en i och för sig mästerlig dialog med Maria lemna henne den, såsom ett bevis på att man tänker ötverfalla henne. Drottningen häpnar öfver det inflytande, man synes tillskrifva Rizzio. I sin stolthet uttalar hon sin harm häröfver, i det hon betraktar honom såsom en alltför underordnad varelse. Rizio klagar öfver denna orättvisa, men säger sig skola ändock tåla den,likasom andra kränkningar. Drottningen vill veta, hvaraf det kommer sig, att han för henne hyser en sådan varm tillgifvenhet. Det är en qvinlig nyck, förträffligt återgifven i spelet. Rizzio svarar vredgad: Då ett barn blir utledset vid den violin, som det spelat på, vill det slå den i stycken, för att se den mutil Drottningen: Kan jag ej mera få ihop denna violin, då jag en gång sett den inuti? Rizzio: Nej. Drottningen: Då måste din lidelse omfatta någonting oerhördt! Detta oerhörda var den kärlek, Rizzio för henne hyste, mena hvilken hon hånfullt tillbahavisar — ohistoriskt kanske! Förtvitlad ötver att öfverallt stöta på dessa dolda siender, hvilka ej tjena henne för hennes egen skull, utan dritna af sin kärlek till henne, genom hvilken hon sväfvar i fara, känner hon sig så ensam, så svag. , jag behöfver kydd! Jag har en saknad, en längtan, men jag vet ej, hvart jag skall taga min tillflykt. I denna känsla vill hon åter sluta sig till sin inan, hon vill återställa det goda förhållandet. Men han står ej att finna. Dansen skall börja, och hon saknar äfven i den en mans arm. Då får hon se Bothwell (hr Österberg), en kraftfull krigaregestalt (med prisvärd trohet ramställd), hvars ena öga flammande tjusar nenne. Han skall vara hennes skydd — och hennes moitic i dansen! Några af de sammansvurna samlas hos Knox (hr Ahman), hvilken framträder dyster och mörk, såsom höfves en så varm anhänsare af den reformerta läran, den religiösa ödesteorien, enligt hvilken Gud så på förhand bestämt allt, att den menskliga viljan ej är nnat än en marionettråd, hvari Han drager, lå det är den eller den individens tur att ned sin handling göra ett inslag i den brokiga väf, hvars mönster, utarbetadt i alla dess letaljer, Han har af evighet gifvit. Också anmärker Morton: Då kunna vi ju låta bli att göra nagot; — ty det som skall ske, sker ju lika väl? Knox: Helt visst. J läggen intet strå till hans beslut, tagen ej heller något derifrån. Hvad j gören. det gören j endast för eder egen frälsning. Morton: Men om jag nu af evighet är bestämd till fördömelse, så kan jag ju inte bli frälst? Knox: Den, som af evighet vet, att ni skall bli fördömd, vet ock af evighet, att ni gör eder förtjent deraf. Morton: Det måtte vara tråkigt för Gud att sitta och se på allt det, som han redan af evighet vet. Den gamle sjuklige Ruthwen (hr Josephson) infinner sig äfven. Han vill sjelf vara med om att afsätta Maria, för att allt må gå riktigt till. Mellan honom och Knox uppstår en dialog, i hvilken några ord blott öppna ett svalg af tankar sör den eftertänksamme åskådaren. Ruthwen: Du misstager dig om min sjukdom, Knox. Det är ej någon sjukdom till döden, det är gikt med alla helvetets qval; en krympling kan jag bli, men jag dör inte. — — IIvarfor tiger du, Knox? Knox: Derför att svar är onödigt. Ruthwen: Om jag visste, att det vore döden, så i väntade jag icke, jag gjorde sjelf slut derpå. I Käo: Det är raka väsen till helvetet. Ruthwen: O, Knox, säg inte det! — Om du ville. sa messor. — nej. det är sannt. det finns inoa mes