Göteborgsposten – 27 oktober 1869, sida 1

nade naturligtris denna rosenfärgade Corinne väntade honom i en tick boudoir på tu man hand. Vid åsynen af hr På contin blekdröm och det låg ett tydligt vomod i den blick han riktade på sin sköna värdinna. Corinne lade smäleende sin hand på hans arm och förde honom till ett litet kabinett. Så fort dörren slutit sig bakom dem, kastade han sig på knä och betäckte hennes händer med kyssar. — Inga dumheter, ni baruslige gosse, jag är ingen liten tanklös grisett utan en förståndig qvinna som behöfver er hjelp, sade hon allvarligt. — Tala madame, j-g är helt och hållet öra, svarade han med hänförelse. — Svare mig först på en fråga. Medför rökandet af opium galenskap? — Ja, efter en lång tids förlopp. — Icke på sju eller åtta dagar? — Nej, på så kort tid blir rökaren endast bedöfvad. — Kan han bli frisk? — Ja, men icke på en dag. — Hur lång tid åtgår? — Det beror på sjukdomens framsteg. — Är ni villig att blindt lyda mig? — Hur kan ni göra en så beskaffad fråga, utbrast den unge mannen förebrående. — Det kan hända att vi lemna Paris redan i natt? — Det vore gudomligt, jag är färdig att följa er. — Hur går det då med era sjuka? — Jag har så obetydligt antal att jag med lätthet skiljes från dem, svarade han. halft leende, — Godt, kom nu med mig till