Göteborgsposten – 26 oktober 1869, sida 1

ken, stafven, rosenkransen och den stora hatten ligga qvar i grottan. — Hvad skall det tjena till, fader Guillet? — Det ligger för efterträdarens räkning. — Men om det icke kommer en efterträdare? — Det kommer bestämt någon så fort det blir kändt att eremiten är död. Det finns alltid en skälm som hellre tigger än arbetar. De samtalande voro nu så nära att den ene af dem snuddade vid busken, hvilken dolde Fanfreluche, som af förskräckelse återhöll andedrägten. När allt åter var tyst, reste Fanfreluche sig upp och gick utefter bäckens strand. — Tänk om jag skulle låta galerslafven Fanfreluche för alltid försvinna under eremitens kåpa, sade han sakta för sig sjelf, men tillade ögonblicket derefter: nej, nej, det går icke an äfven i fall jag kan leta reda på varggrottan, är jag ej tillräckligt långt borta från slottet Planche-Mibray. Jag får icke finnas i hennes närhet, det är till galererna jag skall gå. Det är lätt att i mörkret förvilla sig i skogen och fastän Fanfreluche trodde sig gå emot söder gick han mot norr och efter omkring två timmars förlopp såg han sig med förvåning i närheten af värdshuset Ugglan, från hvars fönster ett svagt ljussken glimmade. — De mörda kanhända någon olycklig resenär, tänkte Fanfreluche och satte sig på en