Göteborgsposten – 25 oktober 1869, sida 2

——————— — han med svårighet letade sig fram emellan klippor och busksnår. Med en instinkt värdig en vilde lyckades han att hålla den kosa han önskade, samt släckte i en sorlande bäck den brännande tröst, som plågade honom. Han hade först helt tydligt hört ekot af fotsteg och sedan af två manliga röster. Bullret blef allt tydligare och slutligen hörde han den ene af nattvandrarne yttra: — Jaså, eremiten är död? — Ja, för tre dagar sedan. — Har han varit länge här i: trakten? — Minst femton år. Så fort en eremit dör kommer det alltid en annan i stället. — Det var eget, fader Guihet. — Det förbäller sig emellertid som jag säger dig, min gosse. — Ni vet det naturligtvis bättre än jag, ni som är hemma här. — Jag är just inte preects hemma här, jag bor i närheten af Seus, men jag har i trettio år varit skogvakt i Courison och har under dessa år alltid sett eremitgrotten bybodd. Fanfreluche drog af detta samtal den riktiga slutsatsen att de två männen voro en äldre och en yngre skogvaktare samt att den sistnämnde var obekant med nejden. Han höll sig fortfarande orörlig på sitt gömställe. (Forts.)