Göteborgsposten – 25 oktober 1869, sida 1

af omätlig smärta och undergifvenhet, begrop han att baronessan talat sanning. Lika mycket som han förut längtat ifrån galerorna, längtade han nu tillbaka. När han icke egde nägot barn, trånade hon efter sina kamrater. Det var ingen lätt sak att utan en en sou i fickan tillryggalägga den långa vägen till Toulon, men Fanfreluche lät icke afskräcka sig. På ett dygn kunde han uppnå Joigny, hvilket var så pass aflägset att ingen kunde veta det han kom från slottet Planche-Mibray. I Joigny ämnade han sjelf öfverlemna sig i rättvisans händer. Han ville ej taga afsked af baronessan eller betjeningen, ty sedan hon förlåtit honom kulle hon utan tvifvel enligt sitt löfte söka att qvarhålla honom. Så fort natten var inne, smög Fanfreluche sig varsamt ur sängen, drog undan paviljongena jaiusier och blickado mot slottet, hvars alla fönster voro oupplysta med undantag af ett. Detta enda var troligen baronessans sängkammarfönster. Den forne lindansaren föll på knä och skådade mot denna ljuspunkt som sjömannen hvilken förlorat kompassen blickar mot polstjernan. Slutligen släcktes äfven detta ljus. — Nu är tiden inne, hviskade gubben med en djup suck, tog sin käpp, gick nära nog ljudlöst öfver trädgårdens gångar, kröp genom en öppning i häcken utpå fria fältet och skyn