Göteborgsposten – 22 oktober 1869, sida 2

fattas er. — Ni är mycket god mot mig, madame, stammade han. — Alla som lida äro våra bröder, svarade bon och satte sig, lydande ett oafvisligt medlidande, vid sängen. Ni har väl gått långt och svimmade säkert af trötthet, återtog hon. — Jag vet inte så noga... I denna unga och sköna qvinnas närvaro blygdes Fanfreluche öfver utt vara en trasig tiggare med den vanärande liljan iubränd på axeln. Hitintills hade han aldrig rodnat för det straff hvartill han dömdes då han hämnades på sin trolösa hustru och hennes förförare. — Huru gammal är ni? började den unga qvinnon ånyo. — Sextio år, madame. — Har ni hustru eller barn? Denna fråga satte honom på ett förfärligt prof, hvilket ban likväl segrande bestod. — Min hustru... är död, hviskade han halfhögt. — Har ni några barn? — Ah, madame ... jag har ett... fast vi länge varit åtskilda. — Har det öfvergifrit er? — Nej... det var jag ... som måste öfverge henne? — Det är då en flicka. — Ja, madame, svarade gubben med bleknande lärpar och så tyst att det var nästan ohörbart. — Er dotter är förmodligen ung och bör kunna förljufva cr ålderdom. Ni måste söka att träffa henne. Galeralafven skakades af en våldsam frossa och svarade med döende röst: