Göteborgsposten – 22 oktober 1869, sida 1

af mer än handraåriga almar bildade allåen, som ledde fram till slottet. De stora gallergrindarne stodo öppna så att han hade fri utsigt öfver gården. En sadlad häst stod framför trappan och en betjent höll tyglarne, väntande på sin herrskarinna. Den gamle galerslafvens hjerta slog häftigt, det var hon som skulle rida ut. Likt en ertappad brottsling, smög han sig in i ett busksnår, mumlande: — Jag vill bra gerna först se henne utan att hon kan se mig. Några minuter härefter ilade en ung i amazondrägt klädd qvinna nedför trappan och svingude sig lätt i sadeln under det hästen gnäggade af glädje. Baronessan red i sakta skridt nedåt allten, men ett gällt skrik, förmådde henne att vända om. Detta skrik kom från Fanfreluche, som låg afsvimmad i busksnåret der han dolt sig. Sinnesskakniogen hade varit för stark för den oarme gubben. Den bild af sin trolösa hustru han alltid bar i djupet af sitt krossade hjerta, hade plötsligt stått lefvande för hans lekamliga ögon. En stund senare låg Fanfreluche nerbäddad i en mjuk säng. Då baronessan hörde det skrik han uppgaf, närmade hon sig till busksnåret och ryste vid åsynen af den trasige, medvetslöse tiggaren. Hon tänkte dock icke ett