Göteborgsposten – 21 oktober 1869, sida 2

flytt derifrån. En galerslaf, som först på tju gofjerde året rymmer, är en nästan exempellös företeelse. Fanfreluche hade alltid varit, hvad man kallar en god galerslef. Han hade aldrig suttit i mörk cell eller burit dubbla kedjor. I den öfvertygelsen att hans dotter var död underkastade han sig sitt öde med samma lugn som den, hvilken icke har något mer att hoppas af lifvet. Då galerslafven Balthazar skickades till Cayenne, befriades Fanfreluche från kedjorna och fick, emedan han var gammal, tjenstgöra på sjukhuset. En dag sade en auf uppsyningsmännen till honom: — Ni är uppförd på listan öfver dem, som för sitt goda uppförandes skull, äro rekommenderade till erhällande af nåd. — Hvart skulle väl jag bege mig, om man gaf mig friheten. Jag är för gammal att förtjena mitt uppehälle och vill derför helst dö här, gaf Fanfreluche till svar härpå. Munito besökte honom årligen och åtföljdes ibland af Dolores. Asynen af dessa hans fosterbarn tillfredsställde den längtan efter kärlek som ännu fanns qvar i hans hjerta. En dag sade Munito honom att hans dotter lefde. Denna underrättelse öppnade en ny verld för honom. Munito hade äfven sagt att hon var en rik, förnäm dam som kunde utverka hans benådning. Galererna, der Fanfreluche hoppats