Göteborgsposten – 20 oktober 1869, sida 2

into mig. Åck! om de bara voro mina. — Då skulle ni kanske anställs rättegång mot mig, sade jag. — Kanske, svarade han skrattande och tillade, du heter ju Balthazar? Jag kunde naturligtvis icke neka för mitt namn utan gaf ett häftigt ja till svar. — Ni ha inte det bista rykte om er, genmälde han. — Det är bara osanningar, som man opridt ut om oss, sade jag. — Jag vill gerna att du talar sannt, återtog han och såg på mig med en så besynnerlig min att jag började fundera på hvad han egentligen menade med sitt tal. — Jag tror mycket väl, fortfor han, att man ljuger på er, och hade bara min onkel inte gift sig, så hade hans rikedomar en dag tillfallit mig och då skulle jag mot ett obetydligt ärligt arrende gett er bade qvarnen och värdshuset i Coulanges. — Tular ni saunt? frågade jag. — Visst talar jag sanning, men det betyder ingenting. Nin onkel är gift, han kan få en son som ärfver sig, savida en olycka ej händer honom under jagten eller vid nagot annat tillfälle. Han började livissla, kastade till mig hundra sous samt gick sin väg. — Den der berrn, sade jag för mig sjelf, skulle inte bli ledsen om man befriade honom från hans onkel. Resten vet ni. — Tig! inföll Claire hastigt, jag hör steg utanför. — Det är