Göteborgsposten – 20 oktober 1869, sida 2

ville snoka rätt på våra affärer. — Jag är säker om att det inte är så nu, svarade Simon. — So på min kärra, inföll Fanfreluche, den har jag skjutit framför mig alltsedan jag rymde från galererna. Den har skyddat mig från alla misstankar, så att jag tillochmed i sillskap med två gendarmer druckit ett glas vin på en krog i Auxerre. Claires misstroende försvann småningom och utan vidare omsvep, sade hon vänd till gubben: — Du känner då min man? — Ja, — Hur mår han den stackars gubben? — Nir vi skiljdes åt, mådde han bra. — Han har således inte kunnat rymma, han med. — Nej, svarade Fanfreluche suckande. — Hur kunde du komma i väg? — Emedan jag var qvar i Toulon. — Hvar är då han? frågade Claire oroligt. — I Cayenne, sade Fanfreluche sorgset. Gumman bleknade och uppgaf ett skrik samt brast derefter i gråt. Denna qvinna som uppfostrat sina barn i brott och knappt hade qvar någon mensklig känsla, hade likväl i sitt hjerta gömt en djup tillgifvenhet för den eländige hon älskat, och från hvilken hon varit skild i mera än tjugo år. (Forts.)