Göteborgsposten – 20 oktober 1869, sida 1

At morgon ha både sous och louisdorer, som era näsor inte skulle få lukta på. — Hvad menar ni, for? — När din far skickades till Cayenne begrep han att han aldrig skulle komma tillbaka och sade då till mig: Försök att rymma din väg, leta sedan rätt på gumman och barnen, tala om för dem hvar den dolda skutten sinns och dela den med dem. — Käre far, svarade tjufskytten suckande, er klocka går tjugo år för sakta. Ni talar om penningarne efter oxdrifvarne som min far mördade nir han kom från marknaden i Nevers. Ilan gömde undan dem vid foten af ett träd i skogen vid Frettoye, men då han fått sin dom skaffade han sig ett enskilt samtal med mor och beskref noga stället. En vacker dag, jag var då fulla tio år, hjelptes vi åt, hon och jag, att söka reda på penningarne och funno dem Också, sedan köpte hon och ställde i ordning värdshuset Ugglan. — Hur stor var summan? frågade gubben leende. — Omkring tvåtusen francs, — Det är bra, då återstår det ungefär fyratusen. — Hvar äro de? utbrast Simon litligt. — På en plats som din far utpekat för mig. — Och han har lofvat er hälften af denna summa? — Ja, men jag vill icke ha dgn. — Hvad sä. ger ni? utropade Simon häpen. — Dessa penningar äro stulna och jag är mördare, inte tjuf. Det hade emellertid blifvit mörkt och