sade Dolorcs och lade i den ena pipan bland tobaken ett grönaktigt piller af en ärts storlek. Redan i cigarretten hade han fått en dosis opium och nu blef ruset fullkomligt, Han nedsjönk på ottomanen. Gitanan bade smugit sig ur boudoiren, kastade en lätt kappa öfver skuldrorna och öppnade ett fönster för att låta den friska nattluften afkyla sin brännande panna. Manliga fotsteg hördes i närheten, Dolorcs lutade sig nedåt och hviskade sakta: — Kom upp. Munito — ty det var han — ringdee varsamt på portklockan. Dolores öppnade sjelf. — Har han rest? frågade rigenaren. — Nej, han är här, svarade hon, fattade brodrens hand och förde honom med sig till boudoiren. — Betrakta honom, hviskade hon. Pipan hade fallit ned bredvid Låon. Hans armar lågo i kors öfver bröstet och benen voro uppdragna på turkiska sättet. Negergossen hade borttagit bordet och blommorna, men Leon hade icke blifvit det varse. En slöja hade fallit öfver hans ögon. — Han är i fullkomlig hänryckning, återtog Dolorös. — Redan! utbrast Munito förvånad. — Hans rus räcker fyrtioåtta timmar och under denna tid tror han att jag är hos honom. Om du talar honom till svarar han dig ej, och frågar du om han känner m:me Planche-Mibray,