gården till värdshuset Ugglan och förstod att hålla alla nyfikna frågare på afstånd. Då vi låta läsaren göra hennes bekantskap, var hennes äldste son trettio år, den andre i ordningen tjugofem och den yngste tjugoett. En marsafton syntes en ensam vandrare på stora vägen i den ödsliga dalsänkning, der det ofvanbeskrifna illa beryktade värdshuset var beläget. Denne mans grånade hår och skägg utvisade att han var en gubbe. Hans kroppsbyggnad var jättelik, hans ögon glänste af en ungdomlig eld och hans gång var litt och säker. Han var klädd i en blå trasig blus, hans nakna fötter voro instuckna i ett par utnötta träskor och han körde framför sig en skottkärra, hvaruti låg en påse fylld med brödsmulor samt en hacka och en spade. Då vägen var folktom, lade mannen skottkärran öfver skuldrorna och gick raskt framåt, men så fort han varseblef någon mensklig varelse förflyttades kärran till marken och håns steg, blefvo långsammare. Han såg då at som en beskedlig jordbrukare, hvilken efter slutat dagsarbete återvände till sitt hem. Ett skarpt öga skulle dock upptäckt att den på kärran fasttorkade orenligheten var minnen både från skogen, landsvägen och åkern, som synbarligen samlats temligen långsamt. (Forts.)