——— —— —— —— — — ——— — — tal, hvilket han upprepade ord för ord och beokref dessutom med vild hänryckning den unga qvinnans utomordentliga skönhet. — Se på mig, afbröt Dolorcs hastigt och blickade forskande upp i brodrens bleka, dystra ansigte. — Hvad vill du? svarade han. — Du älskar denna qvinna som vi båda hatat. — Tig, tig! stammade han. — Du älskar henne, upprepade Dolores, och kommer för den skull icke att bistå m:r de Villenave. — Jag har ju svurit. — Du kan icke hålla din ed. Munito darrade och blickade mörkt framför sig. — Låtom oss tänka efter, fortfor gitanan kallt, hvad det är vi önska. — Hon skall lära sig att älska Panfreluche och icke gifta sig med brorsonen till den man, för hvars skull han kommit på galcrerna. — Hon skall ej heller gifta sig med honom. — Men ... min ed. — Vill du att jag skall befria dig från m:r de Villenave? — Du? — Vill du att LGon efter åtta dagar icke minns m:me de Planche-Mibray mer än om hon aldrig funnits till? — Hur skall du kunna åstadkomma detta? — Narr, smålog Dolorts och förde smekande sina fingrar genom brodrens glänsande, svarta hår. Hon ilade derpå in i nästa rum, satte sig till sitt skrifbord och skref en biljett af följande innehåll: