nigt på kammartjenaren och befallde att hans koffert i största hast skulle packas. — Om jag reser med niotäget, så kan jag vara i Coulonges lika snart som min sköna tant på Planche-Mibray. En ny ringning afbröt Låons monolog och förmådde honom att sjelf öppna, i hopp att det var Munito, men äfven nu gäckades hans hopp. Det var blott portvakten, som lemnade honom ett med posten anländt bref, hvilket han genast bröt och läste. Den fördömde Munito, mumlade han först och sommanskrynklade det lilla brefvet, hvilket var detsamma Dolorås skrifvit den föregående natten. Småningom lugnade han sig dock och betänkte att Munitos uteblifvande och det i biljetten begärda mötet sammanhängde med någon utomordentlig tilldragelse. — Jag måste veta hvad det är, utbrast han halfhögt, och anländer jag till Bourgogne fyrtioåtta timmar efter mina båda turturdufvor, så ha de ej kunnat hinna att gifta sig. — Min herre, sade kammartjenaren, allt är i ordning för resan. — Det behöfs ej nu, jag bryr mig icke om att fara, svarade LGon och kastade sig på soffan. (Forts.)