Morgonen efter denna natt väntade Leon Munito på öfverenskommen timma, men Munito kom licke. Troende att någon oförmodad tillfällighet uppehöll zigenaren, väntade han ända tills frampå eftermiddagen, då var dock hans tålamod slut. Bedragen af Pauline Regis och utan tvifvel af Corinne Destremont, vågade han ej heller tro på zigenaren. När klockan slagit åtta, just medan han höll på stt intaga sin middag, ringde det ändtligen på tamburklockan. — Det är Munito, tänkte han glad. Hoppet bedrog honom äfven nu. Det var hans spion från hötel Planche-Mibray, som berättade att baronessan klockan sju och fyratiofem minuter rest till sitt slott, åtföljd af Manuel de Mangeville. Leon blef så förbittrad att han sparkade omkull bordet, ringde ursin