Göteborgsposten – 16 oktober 1869, sida 1

derssons eller Wollenbergs (den tidens första nötknäppare!) oxuppsostringsmetod, omgifna af en skock neofyter i det högre slagteriets blodiga mysterier. Tåget slinker in i en öppen port vid en af våra större gator, porthalfvorna slås till med dån och den ene af delinqventerna ledes bort i ett hörn af gården för att i lugn och ro göra upp sin räkning med sig sjelf och verlden. I sjeltva portgängen församlar sig nu kring hans olyckskamrat hela den sorlande skaran, förstärkt med några qvinliga deltagare i den nattliga scenen, de der ätven tjenstepigor och hjelpmadamer kallas och som försett sig med baljor och vispar för att uppsamla och behandla offrens — hu! — blod. Den herkuliske höjer sin bila, pang! pang! pang! med en duns, som kommer småharnen i buset att förskräckta spritta upp ur sin oskuldsfulla sömn och gråtande fråga: om ellen e lös! faller djuret till marken, det blanka stålet far in i dess strupe, en purpurtärgad kaskad forsar fram derur,madammernas baljor och vispar komma i rörelse, den aerkuliske stiger upp på det liflösa djuret och wampar duktiga tag — ja, så gick det verkligen till, mitt herrskap! — för att få vr all blon, som han säger, borta från gården höres ett klagande, sorgset: Bu-u-uh! det är den lefvande kamratens personalier öfver den bortgångne, omkring hvars dödliga qvarlefvor råder idel lif och verksamhet. På en nästan otroligt kort tid är huden aftogen, inelfvorna uttagna och djuret upphissadt i krokarne i porthvallvet. Ännu en timma allenast och de båda kamraterna dingla bredvid hvarandra i portgången och då dagen inbryter, finnes icke ett spår af de mörksens gerningar som betrifvits, med undantag af de båda corpora delicti, insvepta i snöhvita lakan, hvarunder det säckra rosenfärgade köttet, de gulhvita svälande settmassorna inbjudande titta fram. Längre fram på dagen återkommer den herkuliske med sina underofficianter och nu vörjar styckningen af kreaturen i framparter, Hdakparter och hvad allt det på konstspråket nånde heta och så är ,,hemslagten slut. En lel af köttet vandrar till husets köttbod för itt nedsaltas i väldiga ektunnor och frampå vintern uppstå i salta bringans och rundbiflens örklarade skepelse, en annan del föres — ja, mina damer, föres verkligen direkte upp i våningen, der långa, med bländande dukar bedädda bord äro framsatta och rundtomkring dessa se vi samlade husets gamla och unga damer, — medelålders också förstås — förstärkta med en ansenlig hjelptrupp af goda vänner, trogna grannar och mera sådantP, alla tillhörande Evas älskvärda kön, alla iförda upp till hakans rundning gående nystrukna örkläden, alla med sitt snygga skärbräde och sin skarpslipade knif framför sig, alla beredda att med qvinlig energi helga sig åt ,korfgilets ansvarsfulla ceremonier. Hustrun, gillets ordförande, utdelar ur köttbackarne lämpliga ransoner åt hvar och en at ledamöterna och snart äro gillets förhandlingar i full gång. Vid ett sådant bord sträcker icke tystlåtenhetens engel ut sina vingar. Innan kort är konversationen i full fart, dagens inre historia tramlägges och utlägges, nå, har ni hört der och har ni hört de? ljuder det från alla kanter, och det kan väl hända att man med tungan, det mest skarpslipade af alla vapen, hugger in på nästans heder och ära med samma fart som med knifven på köttstyckena på skärbrädet framför en, men hvad mera?, man är icke en bit barmhertigare på kaffeoch thekonseljerna nu för tiden! Vi förbigå alla de mångfaldiga detaljerna afgillets verksamhet under dagens lopp. Vid 7:tiden på altonen höras manliga steg och röster i tamburen, det är en signal för bord, köttbackar, skärbräden och förkläden att försvinna. Nu kommer belöningen för dagens vedermödor, en improviserad bal, till hvilken dock vanligen kavaljererna erhålla tormlig inbjudning. Damerna försvinna sjelfva på en stund i sidorummen, men återkomma snart, vida mera förtjusande i sin enkla hvardagsdrägt än i den elegantaste balkostym och i ett nu är balen i full gång. Efter en bastant souper, dervid naturligtvis resultaten af gillets arbeten spela en framstående roll och etter ännu en sväng på maten åtskiljes man och i afskedsstunden framhviskar värdinnan med ett förbindligt småleende: ÅVälkommen igen imorgon, mina vänner! Och på det der vii set kunde det gå till ett par, tre dagar å rad, ja, i större husshåll tll och med ännu längre. Men nog smakade köttoch grynkorfven, blodpuddingen och medsursten den , j tiden, då man visste att små, fina, bekanta fruntimmersfingrar haft att syssla med dem, r bättre än nu då — — Dock, håll! Vi vilja icke kasta någon skugga på nutidens stjerte I kokerier eller sjelfforsörjande mamsellers, jungfrurs och madammers ärliga näringsfång, n I vi ha endast velat upplysa er om betydelsen n af orden hemslagt och korfgille, dem ni e nyss fann så besynnerliga, så antediluvianut ska! d Vår tid har, hyllande principen om arII betets fördelning, ur hushållen i städerna, ät Iminstone de större, förvisat allt detta stök som i sordna tider utgjorde husmödrarnes stolthet och pigornas förtviflan. Man har gitfvit slagtarne, ljusstöparne, tvätterskorna hvad den j illhörde. Detsamma har man gjort med ba n garne, men huru ha dessa handlat tillbaka a Jo, så, lindrigast sagdt, otacksamt, att brödet