Göteborgsposten – 15 oktober 1869, sida 3

och sedermera icke kunnat återtinnas. Då beslöt sig YPorkild Alfsen Vatso en dav för att gå och leta etter dem. Då han kowmit ett eUt stycke upp i sjället fick han straxt under siv suv på en mycket stor björn med 5 uncar al ett vanhot särs storlek. Torkild hade intet ar vapen med sig än en liten käpp, men det oaktadi smör han sig så nära björnamiljen som möjis och började hojta och skrika så förfärligt att den tos till bens utför fjällsluttningen. lafter en stunds sprangmarseh halkade alla tre ungarne i en klippremna och ramlade ner på en bergafsats der de blefvo stående under det att den gamle björnen förskräckt började klättra uppför berget utan att våga sig tillbaka till dem. Den modige Torkild Alssen posterade sig nu med björnen öfver Sig och ungarne i närheten på ett klipputsprång mellan de bäda åtskilda partierna och hvar gång ungarne närmade sig och sökte komma förbi upphäfde han sådana rop och gjorde så hotande åtbörder att de förskräckta under ett sakta brummande drogo sig tillbaka. Ilan fortfor att på detta sätt hojta och skrika tills hans rop hördes af några personer på c:a I mils afstånd, hvilka ankommo med skjutvapen. Flera skott atlossades utan att träffa, men de hade dock den verkan att ungarne i förskräckelsen galopperade utför det branta tjallet och dervid ramlade ner och slogo sig så illa att det sedan icke var synnerligen svärt att döda dem. Under hela denna tid hördes den stora björnens fruktansvärda rytande uppe i fjället, men den tordes icke visa sig förr än det blef mörkt; när den då kom fram tedde han sig emellertid så rasande, att den raske Torkild och hans kamrater ansågo det för rådligast att ge sig i väg med sitt byte. Sedan björnen lidit det svåra nederlaget att mista alla sina ungar har han icke vidare hörts af och Vatsbötolket har efter den betan fått behålla sina kreatur i fred. —— —2 a TAKEN AR Ok BARA MAA INSE —