Göteborgsposten – 15 oktober 1869, sida 1

Den nyckel Leon på morgonen anförtrodde Munito begagnades af denne som vi veta redan samma dag på aftonen, Det är icke svårt att förstå den sinnesrörelse, hvarutaf m:me PlancheMibray fattades, då hon såg denne man framför sig, hvilken förut på henne utöfvat ett så skadligt inflytande. Det rop af fasa som undslapp henne bringade dock icke Munito ur fattningen. Han häftade sina glödande ögon på henne och sade i på en gång aktningsfull och befallande ton: — Var tyst, madame. Jag är hvarken en tjuf eller en mördare och är beredd att förevara er i händelse af fara. — Hvem är ni då? stammade hon och vände bort hufvudet för att undslippa blicken från hans flammande ögon. — Madame, svarade Munito långsamt, jag är en stackars zigenare, som riskerat att bli bortkörd af er betjening i fall han klappat på porten till ert hötel vid dagsljus. Förlåt